Administrera

Anna Karolina har arbetat som polis i 15 år och är känd för sina trovärdiga polisiära beskrivningar. 2014 debuterade hon med Stöld av babian, som nominerades till Crimetimes debutantpris och Stora Ljudbokspriset. Hennes böcker har översatts till ett flertal språk.

 

Bookmark Förlag

www.bookmarkforlag.se 

 

Nordin Agency 

www.nordinagency.se

 

 

Nyhet!

bokomslag falco 250

 

Johannas Deckarhörna 20 juni 2018

FÖRFATTARINTERVJU: MONS KALLENTOFT & ANNA KAROLINA
Nyutkomna Falco är den femte boken i Herkulesserien med Zack Herry i huvudrollen, en deckarserie som hyllats såväl internationellt som på hemmaplan. Mons Kallentoft har skrivit de tidigare böckerna tillsammans med Markus Lutteman, men i Falco har han en ny partner in crime: Anna Karolina. Jag fick chansen att ställa några frågor om nya boken, hur samarbetet ser ut och hur man som författare till en gemensam bok bäst kompletterar varandra.

Här finns min recension av Falco.

Falco är den femte boken i Herkulesserien. Berätta lite om den, vad blir Zack och hans kollegor inblandade i den här gången?

A: Zack blir hanterare åt en polis som har infiltrerat en knarkliga. Samtidigt utreder Säpo ett terrordåd i Stockholms tunnelbana där Zack sköt ihjäl terroristen – en ung flicka.

M: Vi har försökt skriva en absolut samtida thriller av absolut högsta internationella klass. Superspännande ska det vara. Inte en död punkt.

Boken handlar alltså om ett terrordåd mitt i centrala Stockholm. Hur är det att skriva om ett så känsloladdat ämne? Hur gör ni för att hitta balansen mellan att beröra och samtidigt få det realistiskt?

A: Jag skriver på känsla, försöker se framför mig hur det ser ut, vad människor känner. Vad är logiskt att en tonårstjej klarar av? Hur beter sig folk under stress och panik?

M: Man får använda all sin empati. Två författare, dubbelt så mycket empati. Eller?

Även tidigare böcker i Herkulesserien har berört samhällsfrågor som skapar debatt: utanförskap, segregation osv. Är det viktigt att en kriminalroman har ett djupare budskap, eller är det i första hand fiktion och underhållning? Kan en deckare kan skapa avtryck i samhällsdebatten?

M: Det är väldigt svårt för en deckare att bryta igenom i samhällsdebatten. När hände det senast? Ingen i media läser deckare på det sättet. Det krävs något helt nytt i genren för det tror jag, men inte ens då kommer det nog att hända.

A: Jag skriver främst för att underhålla läsaren med en spännande bok. Mitt främsta syfte är inte att skapa en debatt med den enskilda boken, det finns bättre forum för det. Men jag använder mig av aktuella företeelser, det är naturligt då jag skriver nutida kriminalromaner. Dessutom skildrar jag gärna polisarbetet från fler perspektiv än endast den hederliga utredaren.

Anna Karolina, för dig är det den första boken du är med och skriver om Zack. Hur är det att börja skriva om en redan etablerad karaktär? Hur gör du för att hitta tonen och känslan som finns i tidigare böcker? Hur mycket utrymme finns det för att sätta sin egen prägel på en bokserie som läsarna redan har skapat sig en bild av?

A: Det är självklart mycket att ta hänsyn till då jag hoppar in mitt i en befintlig serie. Men jag och Mons var överens om att stilen kunde förändras inom en viss ram, det vore snarare konstigt om det inte märktes att det tillkommit en ny medförfattare. Serien kännetecknas av ett högt tempo, vilket passar mig eftersom mina tidigare böcker är skrivna på liknande sätt. Liksom polisen Amanda Paller i min trilogi, rör sig Zack i den undre världen, har kriminella vänner och tvekar inte att ta lagen i egna händer. Steget från Amanda till Zack var med andra ord inte så stort. Båda befinner i gråzonen och där finns det gott om tillfällen att ge karaktärerna olika moraliska prövningar.

Mons Kallentoft, du har skrivit de tidigare böckerna tillsammans med Markus Lutteman. Vad tänker du kring att få en ny författarpartner att bolla idéer och uppslag med? Anna Karolina är också polis i grunden, hur yttrar sig det under er skrivprocess?

M: Det är underbart att få en ny partner i skrivandet att inspireras av. Anna Karolina kan polisarbetemycket bättre än jag, så där har jag lärt mig mycket. Hon är också en mästarinna på intriger och ger sig inte förrens det sitter hundra procent. Det inspirerar.

Känner ni varandra privat eller är författarsamarbetet rent professionellt?

A: Vi kände inte varandra innan det här samarbetet, så jag googlade på Mons och läste några gamla intervjuer. Gillade hans något kaxiga attityd och att han bjöd på sig själv. Tänkte att det här ska nog funka. Och än så länge har vi kommit överens utan större knorr. Men det borde vara en fördel att känna varandra redan från början. Det är enklare att vara rak och ärlig då.

M: Jag är ganska mycket all business, och har inte så många vänner. Det räcker gott med alla litterära karaktärer. Jag tror till skillnad från Anna att det är bra att inte känna varandra så väl innan, men den grundläggande respekten och känslan av att det kan fungera måste finnas direkt, som en instinkt första gången man träffas.

Jag är nyfiken på hur man gör för att skriva en bok tillsammans med någon. Hur ser skrivprocessen ut rent praktiskt? Ni befinner er dessutom på långt avstånd från varandra då ni är bosatta i olika länder, hur löser ni det?

M: Idealet är att man till slut inte vet vems som är vad i texten, att det är en symbios, en bättre version av de två författarnas stil. Jag hoppas vi nått dit. Anna är hårdkokt, och det gillar jag och det passar perfekt för Zack.

A: Vi mejlar och skypar mycket fram och tillbaka. I korthet har vi jobbat fram en övergripande synopsis tillsammans. Sedan har vi stämt av ungefär vart tionde kapitel och planerat de kommande tio mer detaljerat. Därefter har Mons skrivit kapitelsynopsis och jag har skrivit det första utkastet av manuset.

Ni båda skriver eller har skrivit böcker på egen hand också. Var kommer all inspiration ifrån och hur får man karaktärer och intriger att bli unika för varje nytt bokprojekt?

A: Det är en lång process som kan pågå i flera år, både medvetet och omedvetet, innan man faktiskt börjar skriva. Jag utgår från mig själv: Vad vill jag läsa? Idéer kan komma från vad som helst, något jag hört, sett, läst, upplevt. Sedan gäller det att utveckla idén – som oftast bara är ett litet frö från början – till en intrig jag verkligen tror på och brinner för. Det är förutsättningen för att orka ge sig in i och fullfölja det gigantiska projekt som en bok är.

M: Jag reser mycket och har ett öppet sinne. Försöker låta mitt undermedvetna fungera som en valmun, sila in världen, massor och fint. Då kommer berättelserna.

Slutligen, det är alltid intressant att få veta vad författare läser på sin fritid. Har ni några riktigt vassa deckartips inför sommaren?

A: Har mest kollat tv-serier på sistone och kan rekommendera La Casa de Papel på Netflix. Annars är Ghostman av Roger Hobbs ett hett boktips.

M: Jag kan rekomendera Before the fall (Före fallet) av Noah Hawley, som skapat tv-serien Fargo. En bra, men långt från perfekt, thriller. Det mesta som skrivs i genren är tyvärr helt värdelöst.

Tanken är att det ska släppas en ny bok i Hercules-serien varje år. Så trots att "Falco" släpptes i butiker 11 juni är arbetet med nästa bok redan igång, och det östgötska samarbetet fortsätter.

– Jag är glad så länge hon vill skriva ihop med mig, hon är grym! Och sen har vi så roligt när vi sitter och hittar på intriger ihop, säger Kallentoft.

Corren 16 juni 2018

Östgötska duon skriver deckare
När Mons Kallentoft behövde en ny medförfattare till Hercules-serien hittade han östgötsk hjälp – Anna Karolina.

 

Victor Bomgren
I de fyra första böckerna om kriminalinspektör Zack Herry skrev Mons Kallentoft i tandem med Markus Lutteman. När det var dags för bok nummer fem fick Kallentoft se sig om efter en ny kompanjon då Lutteman ville fokusera på sitt eget skrivande. Den han fann var Anna Karolina – före detta Finspångsbo och polis och numera författare på heltid. I lite mer än ett och ett halvt år satt de på varsin kammare – Anna Karolina i Malmö och Mons Kallentoft på Mallorca – och bollade idéer fram och tillbaka på skype och mail. Anna Karolina skrev det huvudsakliga manuset och Kallentoft fyllde i, ändrade och diskuterade under tiden.

– Vi träffades en dag i Malmö för att stämma av och se om det skulle funka. Vi bestämde oss ganska snabbt för att det gjorde det.

Anna Karolina, som också heter Larsson i efternamn, lämnade Finspång 2001 för att läsa på Polishögskolan i Stockholm. Där blev hon kvar i tio år innan hon flyttade ner till Skåne och började skriva deckare vid sidan om polisyrket. För tre år sedan sa hon upp sig för att skriva på heltid.

– Jag kände att jag var tvungen att välja, att ha dubbla jobb fungerade inte i längden.

Då hade hon redan skrivit två deckare och skulle precis börja med sin tredje. Och att skriva deckare med över ett decenniums erfarenhet av polisyrket hjälper till precis så mycket som det låter.

– Det gör det verkligen. Även om man ibland måste prioritera spänningen framför hur det egentligen går till i verkligheten så kan de små detaljerna göra att det känns mer trovärdigt för läsaren.

Har du ibland stört dig på deckare som innehåller polisiära fel?
– Nja, men det är klart att man märker om författaren kan sin grej eller inte. Det är väl lite så oavsett vilket yrke man har – är man frisör så går man och kollar på frisyrer.

Den mer realistiska ingången har dock inte förändrat Zack enligt Kallentoft.

– Nä, hon har lite samma syn på hur Zack ska vara så han är sig lik. Han opererar i samma gråzoner som tidigare, eller svartzoner.

"Den moraliskt kreativa polisen" är en karaktär Anna Karolina känner väl från sina egna böcker.

– Jag gillar att skriva om poliser som inte är helt perfekta och lojala mot polismyndigheten utan har sina egna agendor.

Var det så du var som polis också?
– Ha ha, nej det var det inte! Då hade jag nog inte varit kvar så länge.

Som inhoppare i en redan etablerad serie med sin säregna stil och språk fick Anna Karolina se till att hålla sig till det läsarna lärt sig gilla. Men duon ville samtidigt att det skulle märkas att det kommit in en ny författare.

– Det vore snarare konstigt om det inte gjorde det. Men det har varit en liten balansgång, säger Anna Karolina.

Att ha delad vårdnad över en bok tycker hon är skönt då det kan bli ganska ensamt att skriva själv. Och Kallentoft håller med.

– De här böckerna har djupa intriger och det ska hända mycket på en ganska liten yta, då är det skönt att vara två. Annars kan det bli väldigt fullt i hjärnan när man är själv, säger han.

Folkbladet 24 oktober 2015

Av Magnus Johansson

Succéförfattare var jubileumsgäst 

Överraskningar, fyrverkerier, bildutställning, rabatter och boksignering av succéförfattaren Anna Karolina. Coop Finspångs hundraårsjubileum lockade många besökare. 
Coop Finspång firade hundra år under fredagen med massor av aktiviteter i sina butiker. På Viberga var det en strid ström besökare under hela dagen.

– Vi firar hundra år, men tar också avstamp mot de närmaste hundra åren. Jag har mött massor av kunder som tycker att det är jättekul att det händer något. Det är viktigt att vi är närvarande i butiken och att det händer saker hela tiden. Vi vill ge tillbaka till kunderna, säger Coop Finspångs vd Thomas Lundh.

Polisen och succéförfattaren Anna Karolina var på plats för att signera sina böcker "Stöld av babian" och "Står dig ingen åter".

– Böckerna börjar ta slut. Jättekul att intresset är så stort. Det är många som tycker att det är kul att jag kommer härifrån, säger Anna Karolina.

Hon arbetade på Viberga i unga år.

– Jag sommarjobbade och arbetade extra i cafeterian och "Franska korven". Jag känner igen en hel del människor, säger Malmöbon, som lämnade Finspång i 20-årsåldern.

– Just nu håller jag på med min tredje bok och beräknar ha ett första utkast klart före jul och att den ska släppas i augusti, säger Anna Karolina.

Se originalartikel på Folkbladets hemsida!

Norrköping Tidningar 7 september 2015

Författaren som fängslar sin publik

Anna Larsson trodde att polis och författare var yrken för andra - inte en liten tjej från Finspångsrevyns balett. Nu är hon både och, samt ”lite galen”. 

Klasskamraterna på Nyhemsskolan och Bergska gymnasium i Finspång i början av 1990-talet hade aldrig kunnat ana att det satt en blivande, berömd författare i bänken bredvid. Anna Larsson jobbade extra i kafeterian på Viberga och hade en nyckelposition som pointing guard, i Fibas basketlag.

– Jag gillade inte alls svenska i skolan, att läsa gamla poeter och sånt var skittråkigt. I stället gillade jag matte och ekonomi – det är åt det hållet jag är lagd och det behövs verkligen logiskt tänkande när man skriver romaner. Man måste få ihop alla trådar.

Det fick ”Anna Karolina” så pass bra att hennes första bok ”Stöld av babian”, som kom förra året, nominerats till bästa svenska debutdeckare. Kritikern och författaren Stig Larsson skrev i Expressen att näst Leif GW Persson har ingen ”skildrat polisarbetet så gediget” och vittnade om en spänning så infernalisk att Larsson omöjligt kunde lägga undan boken.

Anna berättar att en skrivlärare menade att man ”nästan fick feber av tempot när man läste” och jag upplever själv samma sak när jag förbereder mig att för att träffa henne i radhuset i Malmö – ett inkast från Öresunds stränder, där hon bor tillsammans med Magnus och tvillingarna Frank och Svante.

Jag sträckläser och förundras över de synnerligen levande, realistiska karaktärerna. Ingen är alltigenom god eller ond, varken den nyblivna polisen från Finspång eller den hänsynslöse rånaren. Det handlar om hämnd, relationer och en rad vardagsmoraliska val vilket gör romanfigurerna till människor.

Det rent unika är dock sinnligheten. Jag har aldrig läst en svensk roman som handlar så mycket om kroppar, både på gymmet och i sängen och samtidigt lyckats beskriva det så äkta och uttrycksfullt. Detta är förklaringen till mitt alldeles eget: ”ok, bara ett kapitel till”.

Själv hinner Anna inte läsa så mycket i dag på grund av tvillingarna, men när hon var ung kände hon samma ”läslust”.

– En av de första böckerna jag älskade och inte kunde släppa var Katitzi. I tonåren var Sidney Sheldon min stora favorit och jag låg och läste halva nätterna för det var så spännande.

Likheterna mellan Anna och böckernas Amanda är överraskande många. De är från Finspång, uppriktiga, har självdistans och alltid nära till skrattet. De har fött tvillingar och har som poliser arbetat med rån och grov ungdomskriminalitet i Stockholm västra förorter.

Dessutom har de bytt efternamn och har en relation med en cirka 40-årig man som heter Magnus – fast där slutar likheterna tvärt. Anna hade redan skrivit in en hemsk ”Kapten Klänning-liknande” polischef i sitt första manusutkast när hon mötte och föll för brandmannen Magnus från Malmö.

– Visst funderade jag men kände att den där karaktären verkligen hette Magnus så han fick behålla sitt namn, vilket min Magnus väl tyckte var ”sådär”.

Det är lätt att känna sympati med Magnus reaktion. Själv hade inte Anna några problem med att ändra sitt namn.

– Det finns redan flera Anna Larsson så jag tog Anna Karolina för att sticka ut lite. Karolina är mitt mellannamn.

Långt innan Anna Karolina var påtänkt växte Anna Larsson upp i ett parhus på Mellangrindsvägen i Finspång, sista bostadsområdet på vägen mot Örebro, där hon och mamma Anne-Marie bodde.

– Pappa flyttade till Motala när jag var i 10-årsåldern. I gymnasiet valde jag en tvåårig handels- och kontorsutbildning, för jag var trött på skolan. Jag dansade några år i Finspångsrevyns balett och hade planer på att utbilda mig till dansare i Norrköping. Gick också en kurs i låtskrivande men det är inte något jag sysslat med aktivt. Däremot spelade jag in ett par skivor med popmusik. Det var mest på skoj men jag har nog alltid velat uttrycka känslor. Förr sjöng jag, nu skriver jag.

Anna var au-pair ett år i USA, jobbade som sekreterare men ville vidare och började plugga. Det blev digital mediedesign på universitetet i Örebro och en termins praktik på NT:s då ganska blygsamma webbredaktion. I samband med det flyttade hon in till Norrköping. Bodde ett år på S:t Persgatan och köpte sedan en bostadsrätt i övre delen av Kneippen, men där bodde hon bara en kort tid innan hon kom in på Polishögskolan.

–Det var en kompis som sökte och frågade om inte jag också skulle göra det, men först tänkte jag att det inte var för mig, ”det är sådant andra blir”. Jag kände ingen som var polis. Det var samma sak med att börja skriva, jag visste inget om yrket och tänkte att, ”författare, det är väl bara andra som kan bli det”.

Då hade Anna efter den tvååriga polisutbildningen, patrullerande och två års jobb med grova brott samlat på sig så många bra berättelser att hon kände att hon ville få ut dem.

–Jag gick en veckokurs på Folkuniversitet där jag fick lära mig att de flesta skrev 50 sidor på ett romanmanus och sedan lade de av när de upptäckte hur jobbigt det var. För att skriva mer, sa läraren, ”måste man vara lite galen”.

Strax efteråt träffade hon Magnus, flyttade raskt ned till Malmö, födde tvillingar och 18 månader senare frågade en vän i förbifarten vad det blev av skrivandet.

–Då bestämde jag mig för att skriva den här romanen, men eftersom barnen var väldigt små och jag jobbade treskift kunde jag bara skriva högst en sida om dagen och eller sju i veckan. Men höll jag det tempot visste jag att jag efter ett år skulle ha ett råmanus.

Det blev ett ”rånmanus”. För att slipa på det gick Anna ned på halvtid och började den tvååriga författarutbildningen på Lunds universitet, vilket fick en del kollegor och vänner att tycka att hon ”var lite galen”. Att bland alla journalister och teaterarbetare vara den enda polisen, och tvillingmamman, övertygade Anna om att hon äntligen hittat helt rätt.

I dagarna har hon fyllt 41 år och kommer ut med uppföljaren: ”Står dig ingen åter” på Stieg Larssons förlag Norstedts. Hon vill gärna avsluta trilogin nästa höst och sedan ”kanske skriva något som utspelar sig i Finspång”, men är bara tjänstledig från jobbet på ledningscentralen över Skåne och Blekinge ytterligare ett halvår.

–Vi får ”112:orna” av SOS, sitter vid en dataskärm och leder, fördelar, och värderar insatsen. I början kände jag att ”Herregud, jag hittar ju ingenstans”. Ringer man från till exempel Teckomatorp tror de att de pratar med någon annan i Teckomatorp som känner till varenda kulle där. I början hade jag också hemskt svårt att höra vad stressade skåningar skrek och fick be kollegor att koppla på medlyssning och viska: ”vad säger de egentligen?” Dessutom är det många danskar som ringer oss, konstaterar Anna och sedan kan hon inte riktigt hålla sig för skratt längre.

–  Det finns uppenbara fördelar med Finspång.

Se originalartikel på NT:s hemsida!

Folkbladet 29 augusti 2015

Av Magnus Johansson

Polisen Annas deckarsuccé

Första boken blev en succé. Nu kommer Finspångstjejen, polisen och författaren Anna Karolina med uppföljaren ”Står dig ingen åter”. 

Debutboken ”Stöld av babian” har fått mycket hyllningar och förutom i Sverige har den släppts i Tyskland, Australien, Frankrike och Finland.

– Första målet var att den skulle bli utgiven. Sedan är det otroligt kul att den fått så mycket fin respons, säger Anna Karolina.

I mitten av augusti deltog hon på den nya deckarfestivalen Crimetime Gotland och nominerades som debutant i det nya priset Crimetimespecsavers award.

Hon har jämförts med Jens Lapidus språkmässigt och Leif GW Persson, när det gäller beskrivningen av polisarbete. Många anser att hon ger en gedigen bild av det i sina böcker.

Anna har arbetat som polis sedan mitten av 2000-talet, bland annat på rånkommissionen i Stockholm.

– Jag vill få fram det autentiska polisarbetet. Jag är intresserad av att skildra båda världarna och komma in i huvudet på de kriminella också. Vid rånkommissionen träffade jag många kriminella i förhörssituationer och på gatan.

I ”Står dig ingen åter” mördar en kvinna sin sjuåriga dotter påverkad av det hallucinogena preparatet ”badsalt”, även känt som ”kannibaldrogen” MDPV. När flera liknande mord sker i Stockholm blir det polisens högsta prioritet att komma åt maffialedaren som levererar den livsfarliga drogen.

– Det är en fiktiv bok, men jag inspireras av verkliga händelser. Huvudrollsinnehavaren Amanda är en tuff polis som inte bryr sig om vad andra tycker, säger Anna Karolina.

40-åringen tycker att det roligaste med att skriva kriminalromaner är att få hitta på allting.

– Sedan kan det vara ensamt och ångestfyllt, men det är en häftig känsla när allt är klart. Nu ska jag vara tjänstledig i ett halvår och skriva på tredje boken i serien.

Anna är uppvuxen i Finspång och lämnade orten i 20-årsåldern. Numera bor hon i Malmö.

Den 23 oktober kommer hon till Finspång för att signera böcker under Vibergas jubileumsfirande.

– Jag jobbade extra och sommarjobbade i cafeterian på Viberga när jag var ung. Jag har tänkt göra lite besök i Östergötland. Det är många Finspångare som tycker det är kul att läsa mina böcker eftersom jag kommer från orten. I min senaste bok nämner jag lite om Finspång när huvudpersonen åker dit för att hälsa på en barndomskompis, berättar Anna Karolina.

Hur framtiden ser ut efter tredje boken är inte bestämt.

– Jag tar en bok i taget. Men det kan mycket väl bli fler, konstaterar Anna Karolina.

Sydsvenskan 2 augusti 2015

Av Kristin Nord

Anna Larsson är polisen som bestämde sig för att skriva en kriminalroman. Nu är hon aktuell med den andra boken i en serie om tre. Skriver gör hon i radhuset med utsikt över havet och Öresundsbron.

När polisen kommer tuggar hon fortfarande på ett öra, mamman vars döda dotter sitter i soffan med halva ansiktet uppätet. Polisen Amanda börjar genast nysta i om det kan vara ett fall av kannibaldrogen MDPV.

Så börjar ”Står dig ingen åter”, Anna Karolinas andra kriminalroman.

– Jag vill gärna skriva lite annorlunda deckare. Inte att de börjar med en gubbe som går med sin hund och hittar ett lik, säger Anna Larsson.

Anna Larsson är hennes för- och efternamn, Karolina är mellannamn men används som författarnamn för att särskilja henne från andra deckarförfattare (som Åsa Larsson).

Hon är polisen som aldrig hade skrivit en rad, inte ens för byrålådan, och som när hon läste Jens Lapidus ”Snabba cash” tänkte: ”Det där borde jag testa”.

– Jag tyckte att den var så himla bra, och sakerna han skriver om känner jag till, men från polissidan. Jag är van vid den här jargongen och de grova brotten.

Under sina år inom rånkommissionen, som det då hette, i Stockholm, kom hon i kontakt med många ungdomar som begick grova brott. Där fanns personer och händelser att hämta stoff ur.

Anna Karolina är som klippt och skuren för att bli omslagsperson till tidskriften ”Skriva”. Hon har gjort det som så många drömmer om och som bara ett fåtal lyckas med. Faktum är att det gick till på samma sätt när hon blev polis. En kompis sökte polisutbildningen, och hon hakade på.

– När jag väl bestämmer mig för något är jag väldigt ihållig. Nu bestämde jag mig mentalt för att jag skulle bli utgiven.

Efter en veckokurs på Folkuniversitetet sökte hon så småningom till Författarskolan i Lund. Vid det laget hade hon lämnat Stockholm för Limhamn i Malmö och fått tvillingar.

Förra året gavs så debuten ”Stöld av babian” ut, den första i en serie om tre delar som skildrar både poliser och kriminella i Stockholm. Det är i relationerna och krockarna mellan den undre världen och rätts-väsendet som hon vill uppehålla sig.

– Jag gillar att man inte bara följer poliserna, utan också de kriminella och deras tankegångar. Jag försöker få till en äkta jargong, vissa tycker att den är för rå och macho. Men jag har försökt få fram så som det är, som det pratas på gatan.

I enlighet med hur den svenska deckartrenden har utvecklat sig de senaste decennierna, vill Anna Karolina skildra människorna bortom stereotyperna. Ta polisen Amanda. Hon drevs inte till polisyrket av ett rättvise-patos, utan av hämnd. Hon är nu ensamstående med tvillingar och allt annat än en duktig flicka. På kvällarna privat-spanar hon sig in i gangsterkretsar. Och när som helst kommer lögnen om vem som är pappa till hennes barn att krackelera.

– Jag vill att alla karaktärer ska vara så, att man inte riktigt vet om man ska gilla dem eller inte. Och så tycker jag att det är viktigt att det som är spännande är konflikterna mellan personerna likaväl som själva brottet.

Åklagaren Pia är skild från sin misshandlande make (en före detta polis), och har nu mött nya hinder i livet i form av sin sambos barn.

– Det är lite tabu, sådant får man inte prata om idag, att det kan vara svårt med styvbarn. Jag ville skildra henne som en stabil åklagare, men där allt inte funkar hemma. För mig har det varit viktigt att kvinnorna inte ska vara så präktiga och duktiga.

Hon är också mån om detaljerna. Hur otroligt det än verkar att en mamma skulle äta upp sitt eget barn, som i inledningen på den kommande boken, så vill hon att miljöerna i böckerna- ska kännas realistiska.

– Jag har vänner som läser, en som är polis och jobbar med bedrägerier, och en som är åklagare. Det kändes viktigt eftersom jag skriver så mycket om åklagaryrket i den här boken.

Hennes åklagarvän upplyste henne till exempel om att de flesta åklagare går runt i ledig klädsel på kontoret. Det är först i rätten som dräkten eller kostymen åker på.

– Om det skulle vara helt fel, skulle jag få reda på det. Även om jag skriver fiktion plockar jag också in mycket, dels kring polisens rutiner men även händelser som har inträffat på riktigt.

Som när en före detta kollega satte upp en video-kamera i damernas omklädningsrum hos polisen. Samma scen finns med i ”Stöld av babian”.

Debutboken ”Stöld av babian” har hyllats av Stig Larsson, som skrev i Aftonbladet:

”Efter Leif GW Persson har jag aldrig stött på en så gedigen bild av polis-arbete. Och det mest väsentliga. Spänningsfaktorn. Den är på gränsen till jobbig. Jag sumpar möten, jag sumpar att duscha, jag läser boken under tiden som jag äter min lunch.”

– Ja, det där var ju väldigt roligt, säger Anna Karolina, som kanske känner att hon måste nyansera bilden av mottagandet:

– En recensent skrev att boken hade en unken kvinno-syn. Men vad jag gör är ju att skildra hur en del män beter sig, den råa jargong som jag har upplevt.

Stig Larsson skrev också att han ber om ursäkt för att en sådan hyllningstext kan sätta en onödig press på en stackars debutant. Och även om det inte beror på honom, upplevde Anna Karolina att det var kämpigare att skriva tvåan.

– Man blir lite mer hämmad när man vet att fler kommer att läsa.

Hur har skrivandet påverkat din syn på polisarbetet?

– Inte arbetsmässigt, men jag är mentalt inställd på att jag vill skriva istället. Men det är ju tufft att kunna försörja sig helt som författare. Och det svåraste är att hitta tid.

I nuläget varvar hon jobb med kortare tjänstledigheter när hon skriver varje dag. Semestrarna brukar också fyllas av skrivande. Hon har bestämt sig för att ge ut en bok per år i den nuvarande trilogin.

– På semestern går jag upp halv sju och går iväg någonstans och skriver till elvatiden. Sedan går jag hem till familjen.

I sommar är hon nominerad till debutantpriset på deckarfestivalen Crime-time-veckan på Gotland.

– Jag märker att det händer grejer nu, det är ett tag sedan boken kom, men nu ska jag vara med på tv-framträdanden och så där.

Debutboken har getts ut i Finland, och ska nu lanseras i Australien, Frankrike och Tyskland.

Anna Karolina säger att hon aldrig har läst särskilt mycket kriminalromaner. Den nya branschen har fascinerat henne på somliga plan.

– Jag blev förvånad över att deckare har så himla låg status. Det är ju uppenbart att folk vill läsa dem, så jag kan inte alls förstå att det ska vara så himla fult att skriva deckare.

 
ANNA KAROLINA LARSSON

Ålder: 40.

Född: I Finspång.

Bor: I radhus på Limhamn.

Familj: Sambo och tvillingpojkar på 5 år.

Bakgrund: Polis sedan 2003. Har jobbat på rånkommissionen i Stockholm. Sedan 2010 är hon på ledningscentralen i Malmö.

Aktuell: Med sin andra kriminalroman om växelspelet mellan polisen och kriminella i Stockholm, "Står dig ingen åter", som ges ut i september.

 

Allers 30 oktober 2014

Är polisen Anna Karolina Sveriges nya deckardrottning?

Jag har själv varit ett brottsoffer.
Så inleds reportaget om mig i Allas senaste nr 45. På allas.se kan du även tävla och vinna min bok "Stöld av babian".

allerreportage mini

Norrköpings Tidningar 17 oktober 2014

Polisen Anna Larsson – med rötterna i Finspång – skriver deckare.

Boken är skriven parallellt mellan jobb, skola och livliga tvillingar under ett och ett halvt år. Det är raskt marscherat av en författare som fram till 2011 hade marginell erfarenhet av litterära texter. Hon hittar flytet genom att ”bara ösa på med ord” och sedan spara redigeringen till slutfasen.

– Jag trodde inte att det skulle vara så svårt, men jag var naiv. Trots att jag hade alla förutsättningarna att vara trovärdig i boken var det svårt att hitta tiden. Författarskolan vid Lunds universitet har varit till stor hjälp. Tipsen och råden från handledaren, att läsa varandras texter och inspirationen från Jens Lapidus (Snabba cash) gav jättemycket, säger Anna Larsson.

Hennes debutroman "Stöld av babian", under namnet Anna Karolina, släpptes i mitten av september. Hon är född och uppvuxen på Mellangrind och spelade bland annat basket i Fibas. Anna Larsson studerade till polis och har jobbat i Stockholm och nu i Malmö där hon i dag bor.

Erfarenheterna som polis, drygt 13 år med utredningar om grova brott, spaningsarbete och husrannsakningar, har varit till nytta i arbetet med kriminalromanen som tog 18 månader att skriva. Läsaren tas med på en tuff resa från polisens korridorer till Stockholms undre värld.

– Folk i allmänhet är nyfikna på poliser, deras metoder och just den verklighetsbilden vill jag berätta. Det här är ingen klassisk deckare som börjar med ett mord utan jag vill beskriva maktspelet mellan poliser och kriminella grupperingar byggt på mina egna erfarenheter.

Boken kretsar runt Adnan som suttit inne för grovt narkotikabrott. Skuldberget tänker han lösa med snabba stålar. I boken figurerar en hårdför kriminalare som gör allt och lite till för att stoppa buset. Amanda, en nyexaminerad polis, valde yrket av ett personligt skäl: systerns självmord. Hon är beredd att offra allt för att sätta dit och lagföra de ansvariga: en kriminell och en polis.

Upplagan är satt till 25 000 exemplar och hon har färska kontrakt med förlag i Tyskland och Finland. Anna Larsson finns hos Nordin Agency som arbetar med Camilla Läckberg och Mons Kallentoft. Agenterna företräder författarna och jobbar med att ”sälja in” böckerna i utlandet.

–  Det är lite av en overklig känsla att de se sin egen bok i bokhandeln. En uppföljare till "Stöld av babian" är redan på gång. Kanske hinner jag att bli klar om ett år. Arbetet flyter på lättare nu och jag har överhuvudtaget mer koll på skrivandet. Samtidigt lär jag mig hela tiden, säger hon.

 
Rikard W Larsson

Skånskan 20 sptember 2014

Blev deckardebutant på ren impuls

Av Gunilla Wedding

Hon beskriver sig själv som en impulstjej, Anna Larsson. Det var därför hon en gång bestämde sig för att bli polis och det var också därför hon fick för sig att hon skulle skriva en kriminalroman. Nu i september ligger hennes deckardebut, Stöld av babian, på bokhandelsdiskarna.

 

Inspirationen till Stöld av babian fick Anna Larsson av vardagen som polis och av Jens Lapidus. I Stöld av babian blandar hon den kriminella världen Lapidus ofta beskriver inifrån med den polisvärld hon själv känner väl.

– När jag jobbade som polis i Stockholm fick jag så mycket idéer, tokigheter som man är med om, berättar hon. Det kan vara både allvarliga och lustiga saker. I samma veva läste jag Jens Lapidus Snabba cash som jag verkligen tyckte stack ut i genren och då fick jag för mig att jag också skulle skriva en bok.

När Anna Larsson
fick sin idé hade hon inte skrivit någon skönlitteratur tidigare så hon anmälde sig till en veckokurs i att skriva kriminallitteratur som hölls av författaren Sören Bondesson som undervisat bland andra just Jens Lapidus och även Åsa Larsson. Under kursen skrev Anna några sidor men sedan la hon dem åt sidan. Livet förändrades och hon träffade sin nuvarande man, flyttade till Malmö och Limhamn och blev mamma till tvillingar. Så småningom vaknade längtan efter att skriva igen och Anna Larsson sökte till Lunds Universitets författarskola.

– När jag kom in där hade jag faktiskt kommit riktigt långt i min första bok, berättar hon. Jag jobbade halvtid och pluggade heltid och på skolan fick jag tid att skriva klart, att redigera och så fick jag både handledning och inspiration.

Hon fick också en egen agent, en före detta elev på skolan som startat egen agentur hade hört talas om hennes manus och ville gärna jobba med henne.
– Han skickade min bok till Norstedts och de gillade den, konstaterar hon.

Stöld av babian
har tre olika huvudpersoner – Amanda som är nyutbildad polis med en egen agenda bakom yrkesvalet, Adnan som precis avtjänat ett fängelsestraff för narkotikabrott och så Magnus som är kriminalkommissarie och gärna utnyttjar sin position. Handlingen rör sig i högt tempo mellan de tre personerna, deras liv blir allt mer sammankopplade och många mörka hemligheter avslöjas.

– Jag ville inte skriva en klassisk deckare som börjar med mord. Jag ville ha med olika världar och relationer och spänningen i att en polis och en kriminell får ihop det. Jag visste också att jag ville ha tre huvudpersoner att följa och att språk och stil skulle skilja sig åt mellan de tre. Adnans kapitel är skrivna med korta meningar och högt tempo medan Amanda har längre meningar och ett annat tempo och Magnus blev ganska lik Adnan.

Att Anna Larsson själv jobbat som polis sedan 2001 har naturligtvis stor betydelse för skildringen av till exempel Amandas och Magnus yrkesverklighet.
– Som polis får man mycket frågor så jag ville ha med vardagssnacket och hur man jobbar och hur det är att åka radiobil till exempel.

Det var också
i radiobil som Anna Larsson började som polis. Hon hann även med att jobba i rånkommissionen i Stockholm innan den där kärleken lockade henne till Skåne och Malmö där hon nu sitter i polisens ledningscentral. Att skriva om det yrke hon utövar ser Anna Larsson inte som något problem – även om hon tycker det känns bra att jobba i Malmö och låta bokens handling utspelas i Stockholm.

– Mycket av det som händer i boken är ju saker som har hänt i verkligheten – dock inte själva huvudhandlingen. Jag tror nog att mina gamla kollegor i Stockholm känner igen sig lite. Den händelse som finns med i boken där en polis monterar in en kamera i de kvinnliga polisernas omklädningsrum har till exempel verkligen hänt.

Stöld av babian är första delen i en planerad trilogi och Anna Larsson har redan börjat skriva på del två – även om hon tycker att det är svårare att hitta skrivtid nu när författarskolan är avslutad. I del två är Amanda och Adnan kvar som huvudpersoner medan Magnus har förpassats till bakgrunden och hans fru Pia kliver fram som den tredje huvudpersonen.

– Handlingen här kommer också att röra sig mellan olika världar. Det kommer att handla om narkotika, om kannibaldrogen som i min bok har kommit till Sverige.

Anna Larsson trivs med sitt jobb men drömmen är ändå att någon gång kunna skriva på heltid.
– Det är slitigt att hinna med. Jag skriver på kvällstid men barnen har blivit större och lägger sig senare och då blir man tröttare på kvällarna.

Nu ligger i alla fall Stöld av babian på bokhandelsdiskarna och författarnamnet på omslaget blir kort och gott Anna Karolina. Anna Larsson ville nämligen inte riskera att förväxlas med vare sig Anna Jansson eller Åsa Larsson och har därför plockat bort sitt efternamn och lagt till sitt andranamn Karolina i stället.
– Fast boken är såld till Tyskland också och där ville de ha Larsson kvar eftersom det låter så svenskt.

Läs originalartikel på Skånskan.se!

Sydsvenskan 16 juni 2014

Romandebut med händelser från polislivet.

TEXT: Emma Thörnkvist

Malmöpolisen Anna Larsson debuterar som författare i höst.
”Stöld av babian” är en deckare om maktspelet mellan polisen och kriminella.
– Det är en fiktiv berättelse, men jag har tagit med mycket verkliga händelser inom polisen, säger hon.

Anna Larsson har arbetat som polis sedan 2001, först i Stockholm och sedan i Malmö, dit hon flyttade för fyra år sedan. Idén om att skriva en kriminalroman med inslag av egna erfarenheter föddes för flera år sedan.

– Jag jobbar ju som polis själv och har en massa saker som jag har funderat på och kände att jag kunde berätta om, säger hon.

”Stöld av babian” är en kriminalroman som utspelar sig i Stockholm. Den följer tre huvudpersoner: Adnan, som precis har avtjänat ett straff för grovt narkotikabrott, kriminalkommissarien Magnus och den nyutbildade polisen Amanda. De båda poliserna är inte så lojala med Polismyndigheten utan har sina egna agendor.

– Det är en fiktiv berättelse, men jag har tagit med mycket verkliga händelser inom polisen, till exempel sexuella trakasserier på arbetsplatser. Jag har applicerat det på mina karaktärer.

Mycket inspiration har hon hämtat från tiden på rånkommissionen i Stockholm där hon arbetade med grova brott som ungdomar begått. Boken handlar bland annat om gränslandet mellan rätt och fel och om maktspel.

– Den handlar mycket om spelet mellan polisen och kriminella i den undre världen i Stockholm, säger hon.

För att komma igång med boken gick hon en veckokurs på Folkuniversitetet och skrev femtio sidor. Men de lades åt sidan. Barn och flytt till Malmö kom emellan.

Men så bestämde hon sig för att fortsätta, sökte till Författarskolan i Lund och skrev klart boken samtidigt som hon jobbade som polis på halvtid.

I september ges den ut på Norstedts, som hon fick kontrakt med redan under utbildningen. Bokrättigheterna är även sålda till ett tyskt förlag.

Anna Larsson har använt författarnamnet Anna Karolina. Karolina är hennes andranamn.

– Det finns ganska många etablerade författare med liknande namn, som Åsa Larsson och Anna Jansson. Anna Karolina stack ut lite mer. Men i Tyskland kommer de att publicera mig som Anna Karolina Larsson eftersom de tycker att Larsson låter exotiskt, och sedan säljer svensk kriminallitteratur bra i Tyskland.

Nu håller hon på med en uppföljare.

– Jag ska i alla fall skriva tre böcker i samma serie, minst.

Se originalartikel på Sydsvenskans hemsida!